Välkommen till en slags öppen dagbok, kan man kanske kalla det. Detta har sin bakgrund i att jag är så rädd att glömma bort, jag tycker att jag inte har så många minnen från min barndom. Självklart har jag minnen, men jag upplever att de är få och med såna avstånd och jag kan omöjligt veta vad jag jag gjorde i vissa åldrar som vissa pratar om ibland. Jag tycker även delar av mitt tidiga vuxna liv börjar bli oklart ju längre jag kommer ifrån det. Inte så att det är något fel på mitt minne, vad jag tror, utan mer att livet går så fort och ibland är jag så mycket framåt i tanken att jag glömmer att vara i stunden, ta vara på sakerna som händer, när de händer. Därför ska jag börja skriva lite om nutiden, i hopp om att någon gång kunna gå tillbaks om jag tycker minnena blir suddiga. En konstnärlig dagbok, med fokus på mitt skapande.

Jag har funderat lite över min konstnärliga väg. Hur den har utvecklats. Som barn älskade jag när min mamma ritade prinsessor åt mig, har ingen aning om hur gammal jag var men detta är något jag minns att jag ofta bad om, jag tittade på med stora ögon och det hon ritade var magi för mig, det vackraste jag sett.

Jag älskade bild i skolan, vi hade en underbar bildlärare på högstadiet, Richard Säll tror jag han hette. Där började intresset gro på riktigt. Jag tecknade nästan bara och jag och min barndsomskompis Hanna kunde ofta sitta mittemot varandra och rita av varandra när vi umgicks, vilket vi gjorde nästan jämt. Jag och Hanna gjorde också filmer ihop hemma hos henne, kommer inte ihåg hur unga vi var men vi var väldigt seriösa med det där. Filmintresset sitter fortfarande i, i allra högsta grad.

Detta ledde till att jag började estetiska programmet bild och form på Ljunkan i Linköping. Jag älskade foto, det var den stora behållningen från de tre åren. Jag var i mörkrummet jämt, efter skoltid när hela skolan var tom var jag där med kompisar och jobbade i mörkrummet med att framkalla film och ta fram foton. Jag har lagt in några av dessa här, jag tycker att man redan här kan se mitt intresse för ljus, speciellt motljuset, linjer och komposition i bilder som fortfarande till viss del präglar det jag gör.

_{Analoga foton från åren 2006 – 2007}

Efter gymnasiet försvann konsten i nästan 10 år. Livet kom emellan, andra saker var viktigare som kompisar, fest och andra äventyr. Jag flyttade runt i Linköping, bodde på minst 6 olika adresser inom loppet av typ 4 år som den oroliga själ jag är.. Jag rörde mig också mot den teoretiska konsten och började plugga kulturvetenskapliga programmet med inriktning konstvetenskap på Linköpings universitet och tog min kandidatexamen där.

Några år senare flyttade jag till Vadstena som är en väldigt viktig plats i mitt liv. Där jag träffade min sambo, mitt livs kärlek och det är på grund av honom som jag hittade tillbaka till konsten och började teckna igen, jag minns att när vi precis träffats satt han och jag och tittade på gamla teckningar som jag gjort genom åren och han häpnade och undrade varför jag slutat. Han peppade mig ständigt att börja igen och till slut gjorde jag det och det är jag glad för.

2019 startade jag mitt företag ungefär samtidigt som jag började konstlinjen på Lunnevads folkhögskola och det är lite av en milstolpe, jag upptäckte oljemåleriet och en hel värld öppnade sig. Jag kommer aldrig glömma första gången jag höll i den där oljefärgstuben och tryckte ut en bit färg och fick känna hur den kändes, redan där var jag fast, i konsistensen och känslan, redan innan jag ens börjat måla och jag tänkte – men VAD är det här och var har det funnits i hela mitt liv? 2019 var alltså oljemåleriets födelse och början på en livslång kärlek. Jag kämpade så jag nästan var gråtfärdig av ilska ibland, jag hade så fruktansvärt svårt att lära mig hantera materialet och tekniken men en dag satte det sig och sen dess är jag ett med materialet och kommer nog måla resten av livet.

På Lunnevad upptäckte jag också grafiken. I början hatade jag att ingenting man gör nånsin blir som man tänkt sig, det är verkligen grafiken i ett nötskal för mig, men om man lär sig att det kan vara grafikens största styrka så kan också under ske. Numera är jag medlem i en grafikverkstad i Linköping som heter Krogen Amerika där jag har tillgång till en hel verkstad vilket känns otroligt.

Direkt efter Lunnevad gick jag en vidareutbildning, det var tufft och kanske det viktigaste jag gjort även om jag starkt ifrågasätter vissa aspekter. Jag kämpar fortfarande med känslor av otillräcklighet från den utbildningen och känner ofta (läs nästan alltid) känslan att ingenting jag gör eller skapar någonsin kommer vara bra nog och att det är ingen idé att inbilla sig något annat och det kan vara extremt hämmande.

För två år sen flyttade jag ut på landet, det har förändrat mig som människa och också som konstnär. Jag har omvärderat hela min person och mina intressen, det har skett en slags förflyttning. Jag har plötsligt en helt annan ingång i skapandet än innan och inspireras av andra saker, ser på konst på ett annat sätt, skapar utifrån andra kanaler. Jag har min ateljé i huset och det har varit väldigt viktigt för mig för att hela tiden hålla måleriet och skapandet aktivt och igång. Jag kan sätta mig när jag vill och det gör jag, och emellan varven när jag målar kan jag bara gå och ställa mig i fönstret och titta ut på det som nu är mitt hem.

_{Analoga foton från åren 2006 – 2007}